I vilken mån ska klubben utfärda detaljerade avelsrekommendationer? Kan det vara så att precisa anvisningar invaggar uppfödaren i falsk säkerhet? Att man tror att bara för att man följer rekommendationerna i RAS så har man gjort allt rätt riskerar inte att drabbas av problem?

Ett exempel är förslaget att begränsa användningen av unga hanhundar, d v s att ingen hane skulle ha mer än tre kullar före tre års ålder (för att få valphänvisning). Bakgrunden till förslaget var att ju äldre hunden är, desto mer kunskap har man dels om hunden själv, dels om hundens föräldrar. Ju äldre dessa hundar är, desto större är kunskapen om de eventuella sjukdomar som kommer med åren, vilket en stor del av de sheltierelaterade hälsoproblemen gör.

En äldre kärnfrisk hund (och som i övrigt är rastypisk), med likaledes friska föräldrar och syskon torde vara ett mycket säkrare kort i aveln än en unghund, vars föräldrar eller till och med farföräldrar kanske inte är mer än 3-4 år.

Vi ser i vår ras en alarmerande benägenhet att använda unga hundar i mycket stor omfattning. 2008 var ca 45% av kullarna efter en hane under 3 år, och 2009 var det ännu värre, då stod 50% av de födda kullarna med en far som var under tre år! Det finns flera exempel på hanar som haft 10-20 kullar före 3 års ålder!!

Farorna med detta är uppenbara. Den där unga vackre hunden med spännande stamtavla kanske inte alls är någon lämplig avelshund. Kanske det finns hälsoproblem i den närmaste släkten som man inte vet om, de kanske inte ens hunnit utvecklas ännu?

Men AK vill ändå välja att för närvarande inte införa några restriktioner för att få valphänvisning. Genom att informera om vårt beteende som uppfödare, visa statistik, och förklara riskerna med att använda unga hundar i så stor utsträckning, så tror vi att trenden kan vändas.

Så vi uppmanar uppfödarna och inte minst hanhundsägarna att ta sitt ansvar, och vi tror att vi tillsammans klarar det! SKK:s webbtjänst Avelsdata är gratis för alla att använda, var och en kan skaffa sig information om hur många kullar som registrerats efter en viss hane. Och ägaren till den tilltänkte hanhunden vet förstås hur många kullar som finns eller kan vara på väg.

Samtidigt föreslår AK att inte ha några regler gällande dubblering av PRA-anlag, vad gäller valphänvisning. Vi har konstaterat att PRA visserligen är en allvarlig sjukdom, men inte särskilt vanligt förekommande hos sheltie. Att räkna på dubbleringar inom vissa led, kan ta fokus från andra problem som inte heller bör dubbleras, som påverkar individen och även rasen både oftare och allvarligare. Dessutom är reglerna för valphänvisning gällande PRA inte på något sätt någon garanti mot att PRA inte dyker upp i alla fall.

Satt i relation till de vanligaste hälsoproblemen hos shelties - mag/tarm-sjukdomar, njurlidande, distichiasis, testikelfel - som drabbar rasen i betydligt högre utsträckning, och där vi inte har några specifika avelsrekommendationer, menar AK att det ger helt fel signaler att ha så långtgående och komplicerade strategier för ett problem som drabbar någon promille av våra shelties. PRA bör inte ses som ett överordnat problem i sheltieaveln.

För att bekämpa sjukdomars utbredning i rasen behövs ett långsiktigt tänkande, och av erfarenheter vi fått genom åren - både genom att studera vår ras och andra raser - är det beteendet att använda fler och framför allt äldre hundar i avel som vi kan vinna mest på.
Kan vi uppfödare ta ansvar för att inte överanvända unga hundar, så menar vi att vi också kan avla ansvarsfullt när det gäller PRA.

Detta innebär alltså att hälsoprogrammet gäller som tidigare, men att detaljreglerna runt PRA tas bort ur RAS, alltså de som handlar om att inte dubbla PRA-anlaget inom ett visst antal generationer. Det innebär absolut inte att man ska strunta i PRA-problemet, men det är uppfödarnas ansvar, och klubben kommer inte att kontrollera efterlevnaden via valphänvisningen.

AK tror inte att den verkliga risken för att sprida PRA i rasen ökas även om enstaka uppfödare avlar på hundar med (kända) anlagsbärare närmare än vad man generellt gör idag, eftersom vi sannolikt bara ser toppen av ett isberg än så länge. Den faktiska förekomsten kan bara stävjas med att ha fler och äldre djur i avel. Och det finns, som nämnt, många andra fördelar med en sådan strategi.

I sammanhanget är det värt att nämna att NSSK:s Ingrid Myklebostad rapporterar att PRA-projektet går framåt. Som säkert de flesta vet syftar projektet till att identifiera den gen som ger PRA hos sheltie, och därmed få fram ett gentest. Tack vare nya bidrag kan projektet övergå från förstudiefas till forskningsfas, och man ser framtiden an med tillförsikt. Ett gentest för PRA kan innebära enorma fördelar. Dels skulle man, genom att gentesta avelsdjuren, kunna undvika att föda upp shelties som med tiden skulle utveckla PRA. Dels skulle man inte nödvändigtvis behöva utesluta anlagsbärare ur aveln, då de skulle kunna paras med en genetiskt normal hund. I en del raser är detta redan verklighet.