Shetland Sheepdog – rasens bakgrund

Det är av mycket stor vikt att bibehålla och helst öka rasens genetiska variation. Ett målinriktat och långsiktigt arbete för att sänka inavelsgraden skall inledas. Inavelsgraden bör ligga under 2,5%.

För perioden 1994-2003 är den siffran 3,0%. På senare tid ses en viss sänkning, men det är osäkert om detta är resultat av ökad medvetenhet hos uppfödarna, eller om det är en slump.

Inavel medför dubblering av gener, s.k. homozygoti. Dubbleringen medför att gener förloras. Gener med negativ inverkan dubbleras också, vilket kan ses i en ökning av defekter orsakade av recessiva gener. Upprepning av avelskombinationer ger ingen ökad genetisk variation.

Att arbeta för en genetisk variation är nödvändig för att rasen skall kunna lämnas över så frisk som möjligt till nästa generations uppfödare.
 

• Närmare släktskapsparningar är kusinparning (inavelsgrad 6,25%) bör ej göras annat än i undantagsfall.
• Helsyskonparningar samt parningar mellan far och dotter eller mor och son ska aldrig göras.

• Hanhund bör inte användas i avel innan han fyllt 15 månader.
• Tik bör inte paras innan hon fyllt 20 månader.
• Både hane och tik ska vara ögonspeglade efter 12 månaders ålder.
   

• Endast använda avelsdjur som uppfyller vad standarden kräver, nämligen en sund och aktiv, alert, vänlig och intelligent hund som är tillgiven och uppmärksam mot sin ägare. Den får vara reserverad mot främlingar men aldrig nervös.
• Man bör också se upp med alltför lättstressade hundar och arbeta för större självsäkerhet.

Sheltien skall ge intryck av en liten, mycket vacker, långhårig hund av vallhundstyp. Den är harmoniskt och proportionerligt byggd, aldrig grov och klumpig.

Den rikliga pälsen, som bildar man och krås, det välformade huvudet och det söta uttrycket gör hunden utomordentligt tilltalande. Det är förmodligen denna helhet som gjort hunden så populär som den är idag.

Enligt rasspecialister från sheltiens hemland har vi hög standard.

Medan våra bästa shelties är av hög internationell klass finns det också en omfattande avel på hundar av okänd kvalitet. Nära en tredjedel av de tikar som går i avel är inte exteriörbedömda.
 

• Uppfödare skall vara väl förtrogen med rasstandarden och dess innebörd, med särskild uppmärksamhet på korrekt storlek, den rastypiska pälsen, huvud och uttryck.
• Uppfödare skall ha god kännedom om rasens ursprung och användningsområde.
• Uppfödare bör i möjligaste mån deltaga på av SSSK anordnade uppfödaremöten och konferenser, för att kunna hålla sig informerade med vad som händer inom rasen.
• Uppfödare bör undvika att använda omeriterade djur i avel.

Att öka uppfödarnas intresse för att föda upp exteriört fullgoda djur.

Att inom 10 år höja andelen utställningsmeriterade (minst 2:a pris i kvalitet) avelstikar till 85% från dagens 71%.

Att bibehålla den erkänt goda kvaliteten på utställningshundarna och höja nivån på genomsnittsindividen.
 

Den genomsnittliga sheltiekullen innehåller 3,17 registrerade valpar, en siffra som legat ganska konstant sedan 1977. Dock visar en jämförelse med likartade raser (av ungefär samma kroppsstorlek) att sheltien ligger betydligt lägre. Jämförelseraserna har ungefär 3,7-3,8 registrerade valpar per kull.

Tikarna är utomordentligt duktiga mödrar som föder mestadels utan komplikationer. De tar dessutom väl hand om sina valpar, har gott om mjölk och ett oändligt tålamod, som tillhör de moderliga instinkterna. De är lättparade och har lätt för att bli dräktiga. Hanarna är också mestadels duktiga på att para och insemination är sällsynt.
 

• Uppfödare bör undvika att i flera generationer avla på individer som är födda i små kullar.
• Inte använda tikar med upprepade förlossningsproblem i avel.

Som hos alla raser förekommer även hos sheltien ett flertal genetiska defekter. Några har ärftlig bakgrund, andra kan påverkas eller utlösas av miljöfaktorer. I avelsarbetet bör man utgå från att avvikelser och problem i hälsa och sundhet alltid är ärftliga tills motsatsen bevisats.

Följande ärftliga problem hos sheltie ska särskilt observeras av uppfödarna och behandlas nedan: PRA, CEA, HD, distichiasis (felväxande ögonhår), testikelfel, samt skador i hasleder.

Goda regler är att:

• att vid genetisk belastning alltid överväga vad den enskilda hunden kan tillföra rasen.
• avla så att man minimerar risken att utsätta valpar och valpköpare för lidande.

PRA (Progressiv Retinal Atrofi) betyder näthinneförtvining. Sjukdomen ger först nedsatt syn och leder slutligen till blindhet. Det man kan se på en ögonundersökning är typiska förändringar på näthinnan innan hunden uppvisar symtomen. Det är ett förändrat skimmer i de ljusa delarna av näthinnan och en uttunning av hinnans annars så rikliga blodkärl.

Symtom kan uppvisas så tidigt som vid två års ålder men kan komma flera år senare. Det man kan då se är att den sjuka hunden ser sämre i mörker samt går in i föremål som står i vägen eller uppträder osäkert i ny miljö. I mörker kan man i vissa fall märka att ögat lyser blått. Det är då dags att ta kontakt med en ögonveterinär för en undersökning av hundens ögonstatus.

Sjukdomen nedärvs enkelt recessivt, vilket innebär att en sjuk hunds föräldrar är bägge anlagsbärare. En anlagsbärare är en till synes frisk hund, men den lämnar den sjuka genen till hälften av sina avkommor. Detta kan ske i generationer, man tror att man avlar bara på friska hundar och plötsligt dyker det upp när man haft oturen att para ihop två anlagsbärare.
 

• För att få registrera valpar måste bägge föräldrarna vara ögonlysta vid parningstillfället och intyget får ej vara äldre än 12 månader.
• Hund som ERG-undersökts i Sverige vid lägst 18 månaders ålder behöver ingen förnyad undersökning avseende PRA.
• Avelsförbud råder på hundar med PRA och kända anlagsbärare. Kända anlagsbärare är föräldrar och avkommor i första generationen efter hund med PRA.

• Vid konstaterande av PRA är ägaren skyldig att offentliggöra resultatet. Vid misstänkt PRA ska ägaren följa veterinärens rekommendation om förnyad lysning.
• Uppfödare skall aktivt medverka till att kartlägga och minska antalet PRA-sjuka hundar och anlagsbärare, genom att informera sina valpköpare om sjukdomsförloppet och uppmuntra till ögonlysning även av hunden som inte används i avel.
• Helsyskon till PRA-hundar ska ej användas i avel.
• Uppfödare ska ej dubblera anlagsbärare närmare än femte led i valpens stamtavla.
• Avkomma till anlagsbärare av PRA ska endast i undantagsfall och efter mcyket noggrant övervägande användas i avel, samt efter samråd med SSSK´s avelskommitté.

Att som högsta prioritet identifiera anlagsbärare av PRA samt öka uppfödarnas kunskaper om defekten, för att i aveln kunna undvika att producera sjuka djur.

I valpens femleds-stamtavla skall det absolut ej finnas kända anlagsbärare på mer än en sida. Om t.ex. den tilltänkta tiken har kända anlagsbärare inom 4 generationer i sin stamtavla, skall hanens stamtavla vara fri från kända anlagsbärare i fyra generationer.
 

CEA (Collie Eye Anomalie) är en ögonsjukdom som upptäcktes på 1950- talet och fick sitt namn efter de raser där den först påvisades. CRD (Chorio Retinal Dysplasia) och Colobom är primära delsymtom och näthinneavlossning är sekundär.

Frekvensen CEA är enligt tillgängliga siffror 26%. Siffran är dock osäker, eftersom hunden måste vara ID-märkt för att ögonundersökningresultatet ska bli officiellt. Alla uppfödare har inte ögonlyst sina valpar, vilket bidrar till felkällan. Dock ses en mycket positiv utveckling; år 2000 lystes knappt hälften av valparna före 10 veckors ålder, året därpå var andelen knappt två tredjedelar, medan siffran under 2002 steg till nästan 80%.

I och med den obligatoriska ögonlysningen av avelsdjuren från och med 2003 kommer åtminstone vuxendiagnosen att bli känd. Det är troligt att frekvensen CEA till följd av detta kommer att öka något. Det mest angelägna är att hålla nere frekvensen colobom och kraftig CRD, samt att så långt det är möjligt eliminera näthinneavlossning och blödning.

Om en hund vid förnyad ögonspegling får en diagnos som inte är förklarlig, eller rimlig jämfört med den första diagnosen, är det viktigt att den korrekta diagnosen fastställs genom särskilt överklagningsförfarande. SKK har fastställda rutiner för detta. Hundägaren uppmanas att kontakta SSSK:s avelskommitté för råd.

Tidigare ansågs det allmänt att CEA följde en enkel autosomal (icke könsbunden) arvsgång men senare undersökningar tyder på att en polygen arvsgång  (många gener) är mer sannolik.

CEA är en lindrigare form av ögondefekter än många andra. Den kan verka lätthanterlig eftersom diagnos kan ställas innan valpen lämnar uppfödaren, men det är likafullt angeläget att hålla nere förekomsten av CEA.
 

CRD är en missbildning av åderhinnan och näthinnan. Diagnos CRD ställs bäst vid ögonundersökning av valpar i åldern 6-10 veckor. Lindrig och måttlig CRD anses ej påverka synen.
 

Colobom är en grop i eller bredvid synnerven. Den uppstår under ögats tidiga tillväxt. Storleken kan variera både sidled och på djupet. Ett stort colobom kan bilda ett ärtstort bråck på ögat. Vid ögonlysning av små valpar kan man ofta, men inte alltid, upptäcka colobom. Synnerven kan ändra utseende under uppväxten, både till det sämre och till det bättre. Colobom kan orsaka blödning och/eller avlossning i näthinnan. En mindre avlossning kan gå tillbaka och normaliseras. Total näthinneavlossning och omfattande blödning leder till blindhet. Avel på hundar med colobom medför ökad risk för allvarliga ögonproblem, varför man bör vara synnerligen restriktiv med sådan avel.
 

• Ögonlysning av valpar bör ske före leverans.
• Hundar med colobom ska endast i undantagsfall användas i avel.
• Hund med näthinneavlossning eller blödning ska inte användas i avel.
• Två hundar som båda har CEA bör normalt inte paras.

Att genom ökad andel ögonlysta hundar få bättre kunskap.

Att minska CEA-förekomsten och särskilt hålla nere frekvensen colobom, näthinneavlossning och blödning.
 

Höftledsdysplasi innebär att ledskålen är för grund, varför höftledskulan får ett otillräckligt stöd och leden blir ostadig. Det leder till att hunden får broskförslitning och på sikt benpålagringar. Lårbenshuvudet blir också mer eller mindre deformerat, beroende dels på graden dysplasi dels på hundens kroppsvikt. Vissa hundar med lindrigare grad behöver inte ha några besvär och HD-graden står heller inte i relation till den enskilda hundens problem.

Arvgången är polygen (många gener inverkar), dessutom kan det finnas påverkande miljöfaktorer. Det krävs därför ett stort statistiskt underlag för att peka ut enstaka individer som dåliga nedärvare. Man måste titta på hela släkten och hur stor förekomsten av anomalien är där. Det finns alltså bra och dåliga familjer. I aveln gäller att man tar hänsyn även till HD-statusen hos de närliggande släktingarna.

Hittills har 390 shelties HD-röntgats (siffran är från augsti 2003). Av dessa är 125 röntgade enligt det gamla avläsningssystemet och 265 enligt det nya.

Frekvensen HD är nästan 22%. För hundar röntgade enligt det nya systemet är siffran 24%, för de som röntgats enligt det gamla är frekvensen 16%. Siffrornas relevans är osäker på grund av att så få hundar röntgats.

Begreppet HD har i och med det nya avläsningssystemet fått en ny definition. I ”HD” ingår numera ett flertal egenskaper vars kliniska betydelse för individen inte är känd.

Vad som väcker stor oro är antalet hundar med D och E, samt det faktum att flera valpar avlivats på grund av HD.

Bland annat som en följd av detta har uppfödare börjat röntga avelsdjur, antingen enstaka hundar eller mer systematiskt. Många enskilda hundägare har också röntgat sina hundar vilket ger värdefull information. Detta är en positiv utveckling som ska uppmuntras.

Innan man överväger att införa obligatorisk röntgen av avelsdjur och olika avelsrestriktioner behöver HD-problemet belysas ytterligare. Inom SKK pågår ett flertal projekt som bl.a. berör effekten av olika sederingsmetoder, avläsningsproblem och HD-index. Orsakerna till att så pass många E-hundar hittats behöver analyseras och lärdomar från raser som nått hög röntgenfrekvens utan obligatorium behöver inhämtas.
 

Den genomförda hälsoenkäten för shelties födda 1995-99 visar att distichiasis är vanligt hos shetland sheepdog. Problemet har ärftlig bakgrund och även om nedärvningsmönstret inte är känt är det rimligt att anta att det handlar om polygen nedärvning.

En del individer har endast mycket sporadiska och lätta besvär och felställda ögonhår kan lätt avlägsnas. Andra individer har så mycket bekymmer att operation blir nödvändig.
 

Avstå från att använda individer med mer än mycket lindrig distichiasis. Förekomsten av defekten hos föräldrar och syskon ska också beaktas.
 

Avsaknad av ena eller båda testiklarna, och testiklar som stannat i bukhålan, är ett vanligt problem hos shetland sheepdog. Analys av hälsoenkäten tyder på att över 13% av sheltiehanarna är drabbade, vilket är en mycket hög siffra.

Under framförallt 50-talet var många av de främsta avelshanarna i rasens ursprungsland monorchida, vilket kanske delvis kan förklara problemets omfattning.

Även om kryptorchism mycket sällan leder till några komplikationer för individen, innebär det ofta besvikelser för den som vill ställa ut eller tävla med sin hund och bortfallet av potentiella avelshanar blir stort.

Notera att med ”kryptorchid” avses i detta sammanhang alla varianter av testikelfel.
 

Som ett första steg att få ner frekvensen kryptorchida hanhundar bör man undvika att använda de individer i avel som lämnat hög andel kryptorchida hanar. Helsyskon (både hanar och tikar) till kryptorchida hanar bör i familjer där testikelfel är vanligt förekommande användas restriktivt. Detta kräver av uppfödare och hanhundsägare att de  noga följer upp sina avelsresultat.
 

Av försäkringsstatistiken (Agria, 1995-2002) framgår att shetland sheepdog är kraftigt överrepresenterad vad avser dessa skador. Sheltiens ursprung är en stark och härdig gårds- och vallhund, och det rimmar illa att sheltien är utsatt för denna typ av skador. Man måste utgå från att det finns en ärftlig bakgrund.
 

De första åtgärderna måste vara att varje uppfödare noga följer upp sålda valpar, samt att man inte avlar på drabbade hundar.